En månad mellan två hem
När vi köpte smågården i våras visste vi att flytten inte skulle bli helt enkel. Vi hade samlat på oss en hel del saker genom åren, men exakt hur omfattande projektet faktiskt skulle bli insåg vi först när allt började lämna sitt vanliga sammanhang.
Den 6 september flyttade vi till ett tillfälligt boende medan vi väntade på tillträdet till gården. För första gången på många år bodde vi plötsligt i en liten lägenhet med bara det allra nödvändigaste omkring oss. Resten av livet verkade samtidigt vara utspritt i alla möjliga riktningar.
Den 10 september lämnade vi slutligen över vårt tidigare hus till de nya ägarna. Efter över tolv år var kapitlet definitivt avslutat.
Under flyttperioden lyckades vi samla ihop inte mindre än två olika förråd hos Green Storage med en sammanlagd yta på 21 kvadratmeter. När man ser siffran på papper börjar man fundera över två saker. För det första hur mycket saker man egentligen lyckas samla på sig. För det andra om man verkligen behöver allt.
Utöver förråden fanns dessutom maskiner, fordon, verktyg och annat utspritt på flera platser. Logistiken började ibland kännas som ett mindre företag snarare än en vanlig flytt.
Lägenhetslivet blev samtidigt en påminnelse om att vi nog ändå trivs bäst med lite mer utrymme omkring oss. Grannar hade synpunkter på parkering, platsen var tillfällig och det mesta av vardagen kretsade kring att vänta på nästa steg.
Den 2 oktober klockan 12 fick vi äntligen tillträde till gården.
Då började nästa fas.
Hela fredag eftermiddag, lördagen och söndagen gick åt till att hämta tillbaka livet igen. Först tömdes förråden. Sedan började de första transporterna från andra förvaringsplatser. Kartonger, möbler, verktyg, reservdelar, maskiner och allt annat som under några veckor hade levt sitt eget liv började så smått hitta hem.
Det kommer att ta tid innan allt är på plats, men för första gången på länge känns det inte längre som att vi befinner oss mellan två platser.
Mitt i allt detta behövde vi också ta farväl av vår franska bulldogg Lilo.
Hon följde med under nästan hela resan från villaliv till smågårdsliv, men hon hann aldrig själv flytta in. Efter en längre tids hälsoproblem kom dagen då vi fick fatta det beslut som alla djurägare förr eller senare hoppas slippa.
Det känns fortfarande ovant att hon inte finns här.
När allt lugnat ner sig kommer hon att få en egen plats på gården.
Nu återstår fortfarande otaliga kartonger, några fler lass från förvaringen ute på landet och säkert flera överraskningar innan vintern kommer. Men efter en månad av flyttkaos känns det åtminstone som att vi äntligen kan börja kalla den här platsen för hemma.